barn och våld

Vad innebär det att se, höra eller känna till våld i hemmet?  
Det finns olika typer av våld. Socialstyrelsen, Sveriges kunskapsmyndighet för vård och omsorg, har sammanställt en lista med olika kategorier:

FYSISKT VÅLD är exempelvis knuffar, slag, sparkar, att bli dragen i håret, bränd, biten eller fasthållen.
SEXUELLT VÅLD kan vara våldtäkt eller påtvingade sexuella handlingar, att bli tagen på mot sin vilja eller att tvingas ta på sig själv när någon annan ser på eller filmar, tvingas titta på porr, könsstympning, sexuella trakasserier eller användande av ett sexuellt kränkande språk.
PSYKISKT VÅLD är hot, tvång, trakasserier, glåpord eller förlöjliganden.
SOCIALT VÅLD är olika typer av frihetskränkningar, att inskränka någons umgänge, bli kontrollerad eller vanvårdad, till exempel att inte få tillräckligt med mat, medicin eller möjlighet att hålla sin hygien.
EKONOMISKT VÅLD är att få sina tillhörigheter förstörda, inte få insyn i ekonomin, inte ha kontroll över sina egna pengar eller stöld.
TRAUMA
Trauma är en bestående psykologisk skada. Alltså, en skada på hjärnan. Det är inte en händelse, utan vissa händelser kan leda till trauma. Om tio personer utsätts för samma händelse utvecklar 5-6 av dem personerna ett trauma. Hur vi reagerar är alltså olika. Händelser som kan leda till trauma kan vara:
Att leva med trauma påverkar hjärnan. Den blir tränad i att hantera fara istället för att bli bra på att vara nyfiken, leka och lära sig nya saker. En person som har känt sig hotad eller otrygg under en längre tid kan utveckla ett trauma som gör att hjärnans alarmsystem aktiveras mycket lättare än hos andra. När larmsystemet är igång tänker hjärnan fort, men inte särskilt långt. Därför är det vanligt att en person som har utvecklat ett trauma agerar utan att tänka efter före. Det här kan skapa problem i sociala situationer, såsom i skolan. Särskilt när de som finns runt omkring inte vet vad trauma är för något.

Symtom på våld och trauma kan vara vad som helst. Det är till exempel vanligt att bli utåtagerande, men också introvert. Kanske är en aggressiv, stökig och har svårt att koncentrera sig, just för att en lever med trauma. Därför behöver trauma vara med som en möjlig förklaring till alla sådana beteenden. Beteenden är olika sätt att kommunicera på och något som vi alla tar till för att försöka signalera våra behov.

Exempel på traumasymtom är dålig självkänsla, tillbakadragenhet, kroppsliga besvär såsom ont i magen, ångest, oro, aggressiva beteenden, ätstörningar, självmordstankar, dåligt uppförande, fobier, sömnsvårigheter, trots, självskadebeteende, sexuellt riskbeteende, språkstörningar, depression, hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter.

Dessa symptom kan en också ha utan att ha ett trauma. Oavsett om det är pågrund av ett trauma eller inte är det alltid lika viktigt att söka hjälp så att barnet kan må bra. Här hittar du mer information om vart du kan hänvisa barn som mår dåligt.
VÅLDETS KONSEKVENSER
Att se, höra eller känna till våld är troligen mer skadligt för små barn än att själva bli utsatta. I Sverige beräknas 160 000–200 000 barn uppleva våld i hemmet. Det är två barn per skolklass om 25 elever. Det är viktigt att veta att alla inte utvecklar trauman eller skadas på samma sätt av våldsutsatthet. Statistiskt sett är vissa samhällsgrupper mer utsatta för våld. Samma grupper utvecklar också i högre utsträckning trauma, kanske för att en är utsatt på flera plan i livet.
Forskning visar att sex eller fler typer av extrem utsatthet under barndomen leder till förtidig död. Det här motsvarar tio procent av USA:s befolkning. Medellivslängden på gruppnivå är 20 år lägre. Våldet har nämligen konsekvenser inom alla livsområden under hela livet. Att ha bevittnat våld i hemmet som barn kan alltså leda till framtida problem, såsom:
Hur går detta ihop? Det kan kanske förklaras med denna bild.
Att vara utsatt för våld i barndomen, påverkar hjärnans utveckling. Hjärnan växer och utvecklas till och med 25-årsåldern. Hur hjärnan skadas kommer vi att gå igenom längre ner. Konsekvenserna av detta har nämnts ovan, men sammanfattningsvis kan en säga att det blir svårare med sociala relationer, att kontrollera sitt beteende och ta hand om sina känslor. I sin tur leder detta till så kallade riskbeteenden. Ett riskbeteende innebär att inte vara tillräckligt rädd om sig själv och att ta stora risker genom att göra farliga saker. Om en lever länge på det här viset ökar risken för allvarliga sjukdomar, såsom cancer och diabetes. Risken för problem i sociala relationer ökar också, vilket kan leda till exempelvis utanförskap eller ensamhet. Allt detta sammantaget kan i värsta fall leda till att en dör tidigare än en borde.
VAD HÄNDER I HJÄRNAN?
Egentligen är det inte bara hjärnan som påverkas. Hjärnan hänger ihop med nervsystemet, hormonerna i kroppen och våra reflexer.

Hjärnan i sig kan delas in i tre delar:
Vi börjar nedifrån. "Överlevnadshjärnan", även kallad hjärnstammen, sköter våra reflexer. Den bildas tidigt när vi är foster i magen. Överlevnadshjärnans jobb är att uppfatta och reagera och finns hos alla däggdjur.

"Känslohjärnan", även kallad hippocampus eller minnesbanken, har som jobb att översätta överlevnadshjärnans signaler till känslor. Om överlevnadshjärnan uppfattar en fara kommer den att skicka en larmsignal till känslohjärnan som då frågar sig: "har jag varit med om det här förut?". Därefter väljer den om en ska reagera med freeze, fight eller flight. Känslohjärnan är utvecklad när vi föds, men blir helt färdigutvecklad efter 73 timmar utanför magen.

"Människohjärnan" heter egentligen cortex eller hjärnbarken. Den har som jobb att tänka, förstå och reglera impulser och handlingar. Cortex utvecklas intensivt när vi är 0-6 år, särskilt 0-3 år, men är inte färdigutvecklad förrän vi är 25 år.

Signalerna uppstår i överlevnadshjärnan, går via känslohjärnan och når, förhoppningsvis, människohjärnan. Då små barn inte har en särskilt utvecklad människohjärna, måste de vuxna vara barnens hjärnbark. Genom att trösta, skydda och lugna barnet utvecklas dessa funktioner i barnets hjärna. Bäst tränas hjärnan på detta sätt när alla sinnen är inblandade. Om vi blir klappade, vaggade, sjungna för, exempelvis. Omvänt blir en hjärna som tränas i att använda sina impulser och reflexer bättre på det. Hjärnan tolkar fler saker som farliga och hotfulla, och när vi upplever fara och hot är det omöjligt att vara "förnuftig". Vi ska inte tänka när vi möter ett lejon på savannen – vi ska fly! Överlevnadshjärnan får ett övertag och signalerna når inte fram till människohjärnan. I de här fallen får inte barnet möjligheten att träna på självreglering, att sortera intryck, leka och lära sig nya saker.
Nyfikenheten är motorn i vår inlärning! Det är en medfödd drivkraft som finns hos alla däggdjur. Vi behöver vara trygga för att vara nyfikna, och vi behöver vara nyfikna för att lära oss! Det som hämmar utforskandet och inlärningen är:
TRIGGERS
När alarmsystemet har hakat upp sig signalerar överlevnadshjärnan även när det inte är en verklig fara. Det som utlöser larmet kallas triggers och kan vara vad som helst; en färg, en lukt, en plats, ett ljud eller en känsla. Ibland kanske en inte vet vad det är som triggar en. Då kan en behöva hjälp att förstå det, och komma på hur en kan undvika triggers om det går, eller hjälp att träna om hjärnan för att inte reagera på dem.

Detta är en överlevnadsfunktion. Hjärnan vill försäkra sig om att en överlever.
VÅLD I HEMMET
Våld skapar ofta större skada om den som utsätts har en beroendeställning till förövaren, exempelvis så som ett barn förhåller sig till en förälder. Att utsättas för upprepade händelser över tid kan också förvärra. Barn knyter an till sina föräldrar och är beroende av dem för sin överlevnad. Det är så vi har överlevt evolutionärt. Rädsla inom denna relation kan ett barn inte hantera. Därför uppstår en stress när barnet parallellt försöker söka skydd hos sin förälder, samtidigt som det försöker fly undan faran som föräldern också är.

Små barn har inte verktyg att förstå och kunna söka skydd hos någon annan än sina föräldrar, det sker reflexmässigt.
Källor: Allmänna Barnhuset (2000, 2007, 2011, 2016), Annerbäck et al. (2010), Broberg et al. (2011), Ericastiftelsen, Felitti et al. (1998), Georgsson et al. (2011), Heimer et al. (2016), Hultmann (2015), Hydén (2005), Jensen (2015), Jonsson (2015), Lieberman (2010), RVTS Sør, Svedin et al. (2015), Svensson et al (2011, 2015), Pelcovitz et al. (2000), Socialstyrelsen (2014), Van der Kolk (2014)